Elektronikålderns förbannelse måste väl ändå vara detta groteska överflöd av features, varav de flesta inte används av någon utan bara är i vägen. Orsaken till problemet måste vara att det helt enkelt är så mycket enklare att producera features när det gäller elektronik, till skillnad mot i mekanik. Ta bara en sån enkel sak som en klocka. Att tillverka ett mekaniskt armbandsur med features som datumvisning, tidtagning, väckning, tidszoner etcetera är sannerligen inte enkelt och därmed också dyrt. Det mekaniska armbandsuret med en massa features är betydligt dyrare än motsvarande kvalitet av ur utan.
I den elektroniska världen är det inte på det sättet. Här är kostnadsskillnaden för att producera ett digitalt elektroniskt armbandsur med eller utan en massa olika features nästan försumbar. Detsamma gäller i stor utsträckning för telefoner, växlar och olika programvaror som vi köper för att göra vår tillvaro enklare. Tyvärr får vi så gott som alltid med en massa funktioner som är till liten nytta men som gör produkten svårare att använda och därmed till mindre nytta.
Kruxet är att få en ingenjör att förstå det paradoxala i att fler funktioner kan innebära lägre nytta för kunden. I en ingenjörs eller utvecklares öron låter detta helt befängt.
I de flesta fall är det så att det som användarna vill åstadkomma är ganska grundläggande, men de vill kunna göra det på ett okomplicerat sätt. Att inhämta insikten om vad kunderna vill åstadkomma är ingen lätt uppgift och inte heller att utveckla teknik som är enkel att använda. Men, att istället gödsla med features är inget alternativ som leder till framgång.
Det är helt enkelt dags att inse att varje feature har en kostnad också i den elektroniska världen men att kostnaden inte betalas i produktionen av produkten utan med en försämrad kundupplevelse och därmed försämrad konkurrenskraft. Para ihop filosofin bakom minimalistisk svensk design med svensk elektronik- och telekomindustri så har vi nästa svenska exportsuccé – användbar teknik!