Här är bristerna med nya Xiaomi Mi 11 Ultra

Det första som slog mig när jag fick mobilen var tyngden och den enorma kameramodulen som stack ut. Herregud, jag kom ihåg när man beklagade sig över att linsen stack upp lite på Iphone – men det här är ju groteskt. Ovana kanske, vem vet.

Det positiva är dock att den är symmetriskt fördelad över hela baksidan, så mobilen håller inte på och vickar när den ligger med kameran ned.

Men tyngden gör i varje fall att den känns robust och det är inga dåliga material man har byggt luren av.  Baksidan är keramisk och det är aluminium som skiljer denna och skärmen åt.

Specifikationer med extra allt

Apropå tal om skärm så är 11 Ultra försedd med en 6,81-tums så kallad AMOLED-skärm. Denna har vad som kallas för WQHD+ upplösning.
För dödliga som inte är fullt insatta i dessa förkortningar – det innebär högre upplösning och mer pixlar än vad de flesta andra har. Lägg till detta att det går att ställa in 120 Hz uppdateringsfrekvens – och det ska ge en förstklassig spel- eller filmupplevelse.

Och eftersom det här är en riktig flaggskeppsmobil så sitter det senaste chipset, Snapdragon 888, under ”huven” och den har 12 GB arbetsminne att köra – så det finns onekligen muskler nog för att inte snubbla på tyngre appar.

Vidare är skärmen lätt böjd över kanterna. Designgreppet ser snyggt ut, men jag vet inte om det gör under för själva funktionen. Varför då? Jo, för att touch-känsligheten är dassig.

Själva området där telefonen ska ”ignorera oavsiktliga tryckningar” går att justera, men jag tycker ändå att det finns en dödzon en bit in från kanten som inte borde vara där. Överlag upplever jag att jag ofta får trycka flera gånger på skärmen, så touchkänsligheten är sisådär.

Nummer två på baksidan

Utöver huvudskärmen så kommer Ultran med en till. Fräscht är första tanken inför skärm nummer två på baksidan. Visst, det kanske inte är den första applikationen av dubbla skärmar, men det ska, enligt tillverkaren, här ge en extra dimension.

Man kan välja att antingen visa klocka, en bild – eller ett egetkomponerat motto (eller vad man nu vill skriva). Av dessa är det endast den förstnämnda som har något egentligt värde.

Utöver dessa kan man även då även få se batteristatus eller notiser samt att man exempelvis kan svara i telefon.

Efter att ha använt mobilen så får jag nog avskriva bak-skärmen som mer gimmick än något användbart. Klocka och notiser går ju att få på den vanliga skärmen. Och endast en av tio gånger lyckas jag svara genom att trycka på den gröna luren på bakskärmen. Därtill måste man ju ändå vända på luren om du ska slå på högtalare eller om du har trådlösa hörlurar (tre av sex jag testar med så kopplar inte mobilen direkt)

Upplåsning sker antingen med kod, ansiktsigenkänning eller med en inbyggd fingeravtrycksläsare.

Vill man bara ha kod kan jag tycka att det blir lite omständligt med att först ”knappa på” mobilen för att sedan koden.  Däremot så fungerar de andra två väldigt bra – till en början. Efter några dagar så lägger de helt och hållet av. En uppdatering senare är de igång igen, men jag tycker inte att fingertrycksavläsaren är helt 100.

Tyvärr är det en hel del som inte är helt 100. Xiaomis gränssnitt är många gånger svårnavigerad och mjukvaran buggar ur titt som tätt. Synd på så rara ärter som man brukar säga…

Kameror och fotografering

Men så till paradgrenen – fotografering. Och handen på hjärtat – det är väl därför folk intresserar sig för den här modellen. Det stora dragplåstret för Mi 11 Ultra är ju att du ska kunna ta exceptionellt bra bilder. Och med tanke på att det i de flesta hushåll är mobilkamerorna som ska dokumentera barnens uppväxtår och alla högtider – är det ingen dålig satsning.

Så hur bra bilder kan man ta med mobilen? Svaret där är riktigt bra. Bak på kameraenheten sitter det tre olika alternativ. Huvudkameran på motsvarande 24 mm vidvinkel och 50 Mp, en 0,5x ultravidvinkel på 48 Mp samt en zoom-lins med 5x optisk zoom.

De olika kamerorna överlappar bra, men det är lite variation när det gäller färgbalans och kvalitet mellan dem. Det här är kanske inget som stör vid vardagsanvändning, men det är märkbara skillnader.

Zoom-optiken ger i varje fall väldigt krispiga bilder, och till skillnad från alternativ som använder digitala- eller enbart någon form av hybridzoomar – är resultatet mer stabilt. Nej, en riktig optisk zoom är oslagbar.
Huvudsensorn å sin sida har snabb teknik för autofokus samt optisk bildstabilisering. På det stora hela så lär du knappast kunna beskylla mobilen om dina bilder blir dåliga.

För de som gillar att ta selfies så kommer faktiskt bakskärmen med ett inspel. Slår man på den i kameraappen så agerar den sökare – vilket då innebär att du kan ta bilderna med huvudkameran.

Batteri och laddning

Mobilen har ett ganska stort batteri, men med tanke på att det är ”extra allt” när det kommer till specifikationer – så dränerar det batteri.
Med telefonen kommer en 67W-laddare. Alltså doningar som överträffar det man har till datorn, och som innebär att det går att ladda mobilen på en halvtimme.

Summerat

Jag tyckte det skulle bli kul att testar Xiaomis nya Ultra-lur. Men efter ett par veckors användande är jag inte lika övertygad.
Byggkvaliteten är bra och visst går det att ta väldigt fina bilder. Men jag hamnar ändå i att flaggskeppstelefonen är lite av en pappersdrake. Vadå? Jo, de finfina specifikationerna blir rumphuggna av dålig mjukvara, och bakskärmens bristande användarupplevelse är irriterande.

När man betalar 13 000 kronor och potentialen är så stor – kan jag tycka att det är lite platt leverans.