Jakten på närmaste wifi
Det har varit ett nöje att skriva krönika i Telekom idag, nu inne på sjätte året. Inte desto mindre blir denna min sista. Vad kan då vara mer passande än att knyta ihop säcken med en återblick till den första jag skrev, vilket var 2008. Mobiloperatörerna hade då i sin iver att öka försäljningen av mobilt bredband satt priserna på tok för lågt. Krönikans budskap var att man bör nog tänka sig för både en och två gånger innan man underprissätter den tjänst som mer eller mindre på egen hand ska stå för framtida vinster.
Nu, sex år senare, lever vi alla med konsekvenserna av detta ödesdigra misstag som visat sig vara svårt att korrigera. Mobiloperatörerna brottas med bristande lönsamhet och flera av dem talar allt mer öppet om behovet av konsolidering, det vill säga att fyra operatörer är för många. Vi konsumenter lider av underkapaciteten i de mobila bredbandsnäten och klagar allt mer högljutt. Det är väl självklart att man inte är nöjd med att år 2014 befinna sig mitt i Stockholm och allt för ofta inte ha något annat än edge i sin smartphone.
Nästa krönikespaning från 2008 handlade om Iphone som då var ny på marknaden och som Telia hade exklusivitet att sälja. Mina mer tekniknördiga vänner sågade förstår den larviga ”tjejtelefon” och menade att en riktig lur från Sony Ericsson är bra mycket bättre – surt sa räven.
Det dråpliga i kråksången är inte bara hur omåttligt populär denna tjejtelefonen har blivit (jag har en själv) utan också det faktum att det bara är de absolut senaste Iphonemodellerna som fungerar på 4g. Konsekvensen av det är att 3g-näten fylls till bredden medan 4g–näten går halvtomma. Kunderna blir alltmer missnöjda med tjänstekvaliteten, betalningsviljan eroderas och den behövliga prisjusteringen på mobilt bredband får dröja lite till. Till dess håller jakten på närmaste wifi på att utvecklas till en folksport, snart större än fotboll. Med det loggar jag nu ut från hotellets wifi och tackar jag för mig.
