Telia till attack mot teleregleringen
Telereglering hämmar konkurrens och investeringsvilja, enligt en forskningsrapport beställd av Teliasonera. Den före detta monopolisten är less på att behöva subventionera telefoni i glesbygden.
Mattias Ganslandt, nationalekonom verksam vid Institutet för näringslivsforskning, visar i en ny forskarrapport att den sektorspecifika reglering som i dag råder på svensk telekommarknad inte gynnar vare sig konkurrensen eller investeringsviljan. Han menar bland annat att regleringen av tillträde till fasta nät kan ersättas med en reguljär tillämpning av den generella konkurrensrätten.
Leder till stagnation
En avreglering som innebär att konkurrensrätten, såsom den tillämpas i näringslivet i allmänhet, ersätter den sektorspecifika regleringen är sannolikt den mest gynnsamma politik som kan bedrivas för att skapa investeringsvilja och på sikt en ny modern teleinfrastruktur. En kvarstående sektorspecifik förhandsreglering leder till stagnation, skriver Mattias Ganslandt i sin rapport som är gjord på uppdrag av Teliasonera.
– På de områden där särregleringen upphört, till exempel mobilmarknaden, är investeringsviljan hög. Vi genomför just nu en miljardinvestering för att skapa ännu bättre mobiltäckning över hela Sveriges yta. Där den sektorspecifika förhandsregleringen fortfarande gäller är marknadens aktörer däremot mer intresserade av att leva på gamla tillgångar som kopparnäten och kabel-tv-näten, än att investera i ny infrastruktur för framtiden. Vi menar att det är nödvändigt att investeringsviljan återskapas, säger Marie Ehrling, vd Teliasonera Sverige.
Subventionerar glesbygdstelefoni
Mattias Ganslandt menar också att telepolitiska mål vid sidan om direkt konsumentnytta kan tillgodoses mer effektivt med andra politiska instrument än den sektorspecifika regleringen. Socialpolitiska, regionalpolitiska och kulturpolitiska mål som inte uppfylls på en marknad med välfungerande konkurrens kan exempelvis tillgodoses genom subventionering eller offentlig upphandling, menar Ganslandt.
– Det finns med dagens kostnadsbaserade regelverk inga incitament att bygga ny infrastruktur i svensk glesbygd. Kostnaden är enorm och kundunderlaget är litet. Det är ingen tillfällighet att det i glesbygden saknas konkurrens även för sådana basfunktioner som livsmedel, bensin, post och kommunikationer med buss och tåg, säger Marie Ehrling.
– Ändå förväntas det från många håll att det privata Teliasonera bör åläggas en skyldighet att investera i glesbygd – bara för att man har en historia som Televerket. Svensk glesbygd har självklart ett behov av goda kommunikationer, men de kan med fördel lösas genom upphandling eller genom andra överenskommelser som ger affärsincitament även i svensk glesbygd, säger Marie Ehrling.
